Åkalla

Åkalla

Vad händer med en människa som tvingas fly sitt land? Som måste lämna allt: hem, vänner, och yrke. Allt hon kämpat för att skaffa sig, allt hon uppnått. Ingenting finns kvar. Inget hon kan är något värt. Hon har överlevt, men lever hon? Lea Sadr (Mina Azarian) biter sig fast i sin dröm. Den förlorade drömmen är ett av tre ledmotiv i dramaserien "Åkalla".

Det andra ledmotivet handlar om att komma hem igen, till sin gamla familj, att bli nedsläppt i den värderingsmylla man vuxit upp i men lämnat för en annan, som passar bättre. Återkomsten resulterar inte sällan i gnistor. För somliga släcks aldrig dessa gnistor, de pyr och riskerar att antändas så snart de båda världarna kommer för nära. Oavsett man är arton eller femtio, eller om ursprunget finns i Molkom eller i en by i Irak. Så är det för Shemal (Masoud Rayegani), Leas man. Han har levt hela sitt vuxna liv i Teheran på behörigt avstånd från sin gamla familj på landet. Men ödet vill att han ska tvingas konfrontera sin gamla familj igen. Efter flykten möts de i Sverige. Den svenska luften visar sig vara extremt syrefylld och lättantändlig.

Men främst handlar berättelsen om modernitet. Om utveckling, på gott och ont. Vägen från ett traditionellt levnadssätt till ett modernt. Från kollektiv till individ. Men fortfarande går vissa saker för långsamt. Fråga flickorna från traditionellt patriarkala länder. De vill ha all den frihet de ser sina kompisar ha! Därför tvingas idag flera tusen unga kvinnor till skyddade boenden, på flykt från sina familjer som vill annat. Dessa svenska flickor besitter samma medborgerliga fri- och rättigheter som alla andra.

I Åkalla finns också Staffan (Lennart Jähkel), snart utbränd trebarnsfar, Kristina (Lena Endre), singel, utan barn men med hög lön, och Mimmi (Lena Nilsson), flygvärdinnan som försöker få ordning på sitt liv från ovan. De är utåt sett lyckade exempel på den moderna, västerländska människan. Men de är ensamma. Mitt i den myllrande, mot framtiden rusande, staden är de ensamma.